Meta. Verse.
Av alla saker jag skulle kunna tänka mig som troliga kandidater till årets kommande trendspaningar var Metaverse definitivt inte ens med. Men här är vi nu, metaverse är det nya heta.
Första gången jag kom i kontakt med uttrycket metaverse var mot slutet av 90-talet när jag läste Snow Crash av Neal Stephenson. Det är kanske därför jag reflexmässigt tyckt att allt prat om metaverse känns lite tramsigt, inte kan de mena den där fantasivärlden med motorcyklar och samurajsvärd jag läste om i min ungdom.
Jo, det är tydligen just därifrån inspirationen kommer. Sedärja.
Vi är onekligen i en betydligt bättre position att bygga det idag, än när jag var med i ett gäng entusiaster som skulle återskapa det i Shockwave, föregångaren till Flash, i början av 2000-talet. Det gick helt åt skogen, men gudars vad jag önskar att forumet där det diskuterades fanns kvar. Webben är dock obeständig.
Second Life finns däremot kvar. Den som vill veta mer om vad the metaverse är kan skapa ett konto där, bege sig till sveriges ambassad i Second Life, och prata med Olle Ivory. Om ambassaden nu fortfarande existerar, och Herr Ivory inte blivit förflyttad. Jag känner mig osäker på om metaverse är mer beständigt än webben.
Nåja, det råder ingen brist på ställen där det går att få sig en förhandstitt på vad metaverse är, en konsert i FortNite, det kreativa kaoset i Roblox, läsa en av alla otaliga sci-fi böcker med ett metaverse (flera av dem skrivna av Neal Stephenson himself), eller kanske söka efter Ready Player One Oasis Scene på YouTube. Idén om metaverse är så vanlig inom sci-fi att det faktiskt är lite tjatigt. För trettio år sedan när Snow Crash släpptes var metaverse en central del i berättelsen, i år kom den utmärkta When the Sparrow Falls av Neil Sharpson där metaverse finns, och nämns, men aldrig förklaras närmare; det behövs inte.
Idag har vi de flesta byggstenar som behövs för att skapa en ganska god faksimil av, till exempel, Oasis från Ready Player One. Att hålla reda på unika karaktärer, och vem som har vilket objekt löstes redan i Ultima Online, att låta en dator spotta ur sig genererade världar i oändlighet är löst, den som vill kan kränga på sig en VR-mask (heter det mask, goggles kanske? Hjälm känns lite överdrivet) kan göra det, men framför allt så har ökad bandbredd och processorkraft gjort att strömmade spel blivit en verklighet.
För om vi nu ska hoppa från värld till värld, med olika spelmotorer, grafik, ljud, modeller, och så vidare, så är det inte så troligt att det kommer att ske lokalt. Saker måste strömma från webben. Och där kommer den sista utmaningen som måste lösas, vem ska hålla i trådarna? Det “enda” som behövs är en standard! En som alla olika aktörer följer, så att min tjusiga röda cowboyhatt i modell sjukt överdimensionerad, funkar i både golfvärlden, surfvärlden och PLANET DOOM™
Med tanke på hur mycket pengar det står på spel för den som blir vinnande standardsättare, så tror jag att denna sista detalj kommer att bli svårare att reda ut än allt det andra.
Till och med svårare än fullkroppstrumpor med haptic feedback.