AM/FM – ett smart sätt att tänka på teknik

Ett förvånansvärt användbart begrepp som handlar om två kategorier av teknik:

Ett: AM = Actual Machines

Vi har alla använt saker, både mjukvara och hårdvara, och vet hur de till vardags inte alltid lever upp till förväntningarna. Till exempel tycker jag att Skånetrafikens pendlarkort i mobilen är hur smidigt som helst, tills den dagen jag cyklade omkull så illa att min telefon gick sönder. “Jo konduktörn, jag ramlade på cykeln och nu kan jag inte starta min telefon…”, eller kanske physical web som gick från en (enligt mig) strålande idé till spammigt störmoment på nolltid.

Listan kan göras lång. Verkligheten är stökig, budgetar och naturlagar gör att koncept måste anpassas och skalas ner. Plus att det alltid dyker upp oförutsedda scenarier efter att en lösning lanserats. Saker blir inte alltid så som det var tänkt.

Två: FM = Fucking Magic

Fucking Magic är hur vi tror att saker ska funka, löftet som säljs in, vår förhoppning att “Om jag bara har X så kommer Y inte längre vara ett problem”. Oftast är det en slipad säljpitch som plockas upp av en entusiastisk fanskara innan det ens finns fungerande versioner av idén. Sen går det vidare till massa trassliga projekt som aldrig leder någon vart.

Som när när konceptvideon för PhoneBloks fick mig att hoppas på en modulär telefon, där trasiga eller ålderdomliga delar enkelt byttes ut. Videon lyckades bli en snackis, och skaparen blev inbjuden att prata med Motorola, som nyss blivit uppköpta av Google, och bli rådgivare till Project ARA som gjorde ännu glassigare säljmaterial och sen tokdumpades bara månader innan utlovad lansering.

Tyvärr känner jag att vi är inne i en period av väldigt mycket FM just nu, och kanske framför allt när det kommer till drömmen om Metaverse™. Ett exempel på riktigt tung FM när det kommer till Metaverse™ är tanken att nfts på något sätt ska göra det möjligt för folk att köpa en cool röd cowboyhatt i ett spel/värld, och sen ta med den till vilka spel och världar som helst. Ibland är det mer än cowboyhattar folk ska kunna ta med sig. Helt nya figurer förväntas fungera felfritt tack var nftns magiska egenskaper.

Med tanke på att en nft bäst beskrivs som en lösenordsskyddad länk, är det totalt omöjligt att använda dem till att lösa något så pass komplicerat som interoperatiblitet för interaktiva tredimensionella objekt i extremt varierade virtuella miljöer.

Fast problematiken är större än så. Inte nog med att alla först ska enas om en teknisk standard för typ... ALLT innan Zucken vision för Metaverse™ kommer fungera, så kan vi heller inte strunta i saker som licensavtal, copyright etc. Hur hårt folk än verkar tro att sånt går att ignorera.

Ta till exempel när ett av världens ledande nft-spelföretag lät licensen för F1-bilar löpa ut för ett litet tag sedan. Kanske var det för att en av de stora delägarna blivit bestulna på 630 miljoner dollar, kanske för att det inte gick något vidare för spelet. Hur som helst, folk som spenderat hundratusentals kronor på brandade virtuella F1-bilar fick dem ersatta av generiska påhittade motsvarigheter. Den som köper en nft får som sagt bara ett lösenord till en länk, inte det som länken leder till. För det senare hade i dagsläget varit fucking magic.

Något som däremot i allra högsta grad är AM är Fairphone. Ett företag som gör telefoner där användaren själv kan byta ut trasiga eller utdaterade delar. Istället för magnetiska block som elegant snäpper fast på rätt plats (och enligt ryktet flög all världens väg så fort man tappade telefonen), så blev det reservdelar, skruvmejslar, och instruktionsvideos som gjorde att FairPhone uppfyllde PhoneBloks brutna löfte om den anpassningsbara mobilen.

Risken är inte att drömma stort, utan att drömmen blir en distraktion från de verkliga lösningar som finns redan idag. Att man på allvar tror att saker magiskt kommer att lösa sig “pga ny teknik”, och därför lägger tid och energi på ett dödsdömt projekt.